torsdag 27 oktober 2011

Tristan Jones - vilken äventyrare!

Tristans Jones är en legend inom seglings- och äventyrskretsar. Han anses vara den person som seglat längst sträcka under sitt liv, hela dryga 450 000 sjömil! Och det är inga söndagsseglingar han hann med under sitt liv, att sakta segla runt mellan hamnarna i Västindien var inte riktigt hans grej, nej här talar vi om ensamseglingar i arktiska vatten och liknande. Och det är just om en sådan seglats som hans bok "Is i sikte!", "Ice!" på engelska, handlar om.

Vi får här följa Tristan Jones och hans hund på en segling som går från Storbritannien via Island och Grönland för att avslutas långt upp i den arktiska oceanen. Han är borta i flera år och övervintrar två gånger under extrema förhållanden med bara en hund som sällskap. Under de år han är borta träffar han människor bara ett fåtal gånger och han är nära att duka under ett flertal gånger. När man läser hans reseskildringar så kan man inte undgå att fråga sig vad det är som driver honom till att göra dessa resor, för att leva flera år ensam i en liten båt utan kontakt med andra människor i ett arktiskt klimat där det sällan går att få plusgrader ens inne i båten är knappast något för vem som helst. Så man kan inte annat än att imponeras av Tristan Jones, men samtidigt undrar går det inte att komma ifrån att man ibland undrar om han inte är lite galen.

Förutom att ha varit en extrem äventyrare och seglare så var han också en prisbelönt författare, så hans reseskildringar håller hög klass. Rekommenderas starkt!... 

Karta över den resa Tristan Jones beskriver i boken "Is i sikte!". Klicka för en större version. 

onsdag 26 oktober 2011

Land grab, råvaruexploatering och klimatflyktingar

I det här inlägget kommer jag att ta upp hur klimatförändringarna och det ökande behovet av råvaror och mat leder till konflikter och hur detta påverkar såväl den övergripande geopolitiken som den enskilda människan. Jag kommer att ta upp tre olika områden: råvaruexploatering, land grab och klimatflyktingar. Källförteckning finns sist i inlägget.

Råvaruexploatering
Att exploatering av råvaror i vissa fall leder till blodiga konflikter finns det många exempel på. I Angola pågår det konflikter kring brytningen diamanter, och i Angola kring utvinningen av koppar, kobolt och kassiterit, ett mineral som innehåller tenn. För att nämna några exempel. Den ideella organisationen Global Witness beskriver i rapporter från 2005 och 2006 problemen i Kongo, och det är en mycket deprimerande läsning. För Kongo är ett land som där människorna lever i stor fattigdom trots de enorma naturtillgångar som finns. Och det är också ett land som varit indraget i två krig på kort tid, det första och andra Kongokriget. Det andra Kongokriget som involverade åtta afrikanska nationer var det största kriget i modern tid i Afrika och även om kriget officiellt slutade 2003 så pågår oroligheterna fortfarande. Men om de båda krigen startade på grund av etniska konflikter så har det nu övergått till att bli en intern konflikt om naturresurser.

Och att landets naturresurser inte leder till välstånd bland befolkningen beror i huvudsak på korruption och illegal export. Gruvindustrin i landet är uppdelad i två sektorer, den formella och den informella. Den formella består av industriell gruvdrift som drivs av i huvudsak utländska företag och den informella som är helt oreglerad och där enskilda individer arbetar utan anställning i något företag.  Global Witness uppskattar att det 2005 fanns ca 150 000 gruvarbetare i den informella sektorn bara i området Katanga. Och det är alltså främst i den informella sektorn som korruption och illegal export sker, diagrammet nedan ger en uppfattning om hur pass utbredd denna korruption är.


Bild 1: Diagram som visar Kongos produktion av tennmalm. De grå prickarna motsvarar den faktiska produktionen och de svarta de officiella siffrorna. Som man kan se så utgör den illegala och korrumperade produktionen en överväldigande majoritet av den totala produktionen.

Och en effekt av att en så stor del av all produktion och export sker illegalt är att statens skatteintäkter minskar. Vi får alltså en mycket stor snedfördelning av välfärden, där en liten elit genom korruption skaffar sig enorma förmögenheter medan den stora massan arbetar för en mycket låg lön utan att få något tillbaka från samhället i form av sjukvård eller utbildning. Pengar som skulle lagts på samhällsfunktioner går i stället till elitens egen privata konsumtion. Ytterligare ett problem är att man exporterar den råa malmen, detta gäller både den informella och formella sektorn, istället för att förädla malmen inom landet. Man ”ger” alltså bort en stor del av vinsten till de utländska företagen. Och även Sverige importerar mineral från Kongo, år 2005 till ett värde av 239 000 dollar.

Och de statliga institutionerna är korrumperade på alla nivåer vilket innebär att upprätthållandet av lag och ordning är mycket eftersatt. För en korrumperad polis som ingriper mot olaglig gruvdrift blir ju också av med sin egen inkomstkälla. Det finns till och med exempel på att militären själva driver gruvor för att finansiera inköp av vapen och liknande, vinsterna registreras alltså inte i landets bokföring utan går direkt ner i militärernas fickor. Det finns också exempel på där folk tvångsförflyttas utan att få någon ersättning då nya gruvor ska anläggas. Gruvarbetarna är alltså mycket utsatta och har i de flesta fall inget alternativ än att fortsätta arbeta under slavlika förhållanden. Lönen är mycket låg, i Kongo var lönen ca 1-2 dollar år 2005, och arbetsförhållanden är ofta extremt farliga.  Barnarbete är vanligt, ibland ända ner till 8-års ålder.


Bild 2: Gruvarbetare i öppningen till ett gruvschakt. Arbetsförhållande är ofta mycket dåliga och dödfall är vanliga. De arbetar ofta utan utbildning eller skyddsutrustning och de är sällan försäkrade.

Situationen i Kongo är alltså mycket instabil. Kombinationen av en liten korrumperad elit som utnyttjar befolkningen i kombination med dåligt fungerande statliga institutioner och myndigheter gör att det finns grogrund för konflikter. Global Witness lägger fram en mängd förslag på vad den kongolesiska regeringen skulle kunna vidta för åtgärder för att förbättra situationen, det är åtgärder som till exempel går ut på att förhindra korruption inom statliga myndigheter eller förbättra kontrollen av varor som exporteras över gränsen. Alla dessa förslag är givetvis bra men efter att ha läst in mig på ämnet så känns det mycket naivt att tro att de kongolesiska ledarna ska ta till sig detta. Jag tror inte att problemet inom det kongolesiska ledarskapet är okunskap utan snarare en avsaknad av demokratiska traditioner. Som så många andra fattiga länder i Afrika har Kongo varit en koloni och genom detta har man varit berövad sitt eget självbestämmande under en lång tid. När sedan kolonialmakten, i Kongos fall Belgien, lämnade landet så gjorde man det ofta utan att förbereda landet för självstyre. I Kongos fall hade Belgarna behandlat ursprungsbefolkningen på ett rasistiskt sätt och utnyttjat befolkningen som arbetskraft, allt i syfte att maximera moderlandets välstånd. När Kongo lämnas åt sitt eget öde så var det som ett plundrat land, och ett land utan fungerande institutioner. I det maktvakuum som uppstår efter att en kolonialmakt lämnat landet uppstår lätt oroligheter. Landet har ingen egen demokratisk historia utan måste så att säga lära sig på nytt.

Och som om inte detta vore nog så påpekar Renner att många länder i Afrika påverkades negativt av kalla krigets upplösning på slutet av 80-talet. USA och Sovjetunionen hade allierade länder i Afrika som de stödde men när kalla kriget tog slut upphörde det stödet och även här uppstod ett maktvakuum som gav plats för kriminalitet.

Renner tar upp ytterligare ett antal faktorer som gör att vissa länder trots rika naturtillgångar är mycket fattiga. En orsak är att dessa länder ofta är alltför beroende av en eller ett par inkomstkällor och att man fokuserar all sin energi på dessa. Andra sektorer så som till exempel matproduktion, utbildning och sjukvård blir nedprioriterade. En annan orsak är att produktionen av råvaran inte är anpassad efter landets behov och förutsättningar. Gruvindustrin till exempel är kapitalintensiv, genererar relativt få jobb och beroende av högteknologi vilket knappast är något som passar ett utvecklingsland.

FN finns i Kongo med en fredsbevarande styrka på ca 20 000 personer, däribland ett antal svenskar. Och jag tror att Kongo behöver hjälp utifrån och att FN förhoppningsvis kan göra en bra insats. FN behöver städa upp efter Belgien och se till att landet kommer på rätt köl. FN måste givetvis skydda befolkningen från våldshandlingar men kanske ännu viktigare är att hjälpa landet införa de institutioner som behövs för att en demokrati ska fungera. Detta är också något som framkommer i FN:s mandat, man ska skydda civilbefolkningen men också hjälpa landet att införa ett fungerande rättsväsende.

Landgrab
Landgrab kallar man det när någon, till exempel en inhemsk eller utländsk myndighet eller ett transnationellt företag, köper eller leasar ett stort landområde. När man pratar om landgrab idag syftar man oftast på de stora landförvärv som görs av ett land i ett annat land för att säkra matproduktionen. Begreppet har blivit än mer aktuellt de senaste åren på grund av stigande matpriser i kombination med en finanskris. Detta har lett till att länder som är beroende av matimport har sett sina kostnader öka dramatiskt. Grain Briefing tar upp gulfstaterna som ett exempel på detta, dessa ökenländer har dåliga förutsättningar för inhemsk matproduktion och är alltså tvingande att importera mat. Nu i och med ökade matpriser och finanskrisen har de sett till att säkra mattillgången genom att förvärva stora landområden i andra länder, främst i Pakistan och Sudan. Och gulfstaterna sitter i en bra förhandlingsposition då de ju kan erbjuda olja i utbyte.

Kina befinner sig en lite annan situation, till skillnad från gulfstaterna finns här bra grundförutsättningar för matproduktion. Det är dock så att landets enorma befolkning tillsammans med dålig tillgång på vatten och en allt mer minskande andel jordbruksmark gör att man för att säkra den långsiktiga mattillgången nu känner sig tvingad att skaffa sig landområden i andra länder. Och Kina har stora ekonomiska resurser att göra detta. Kina har genomfört stora landgrab på till exempel Filipinerna och i Laos.

Som exemplen med Gulfstaterna och Kina visat så är det oftast ekonomiskt starka länder som är köpare och fattiga länder som är säljare. Som man kan se på bild 3 och 4 nedan så är det ofta så att de länder som själva är i stort behov av mat är de som säljer eller leasar ut land. Man kan fråga sig hur etiskt det är att som rikt land skaffa sig jordbruksmark i ett land där den inhemska befolkningen lider av hungersnöd. I rapporten från Grain Briefing kan man läsa om den svält som nu råder i Sudan och där FN genom sitt World Food Programme försöker hjälpa till. Men samtidigt som denna svältkatastrof och hjälpinsats pågår så köps jordbruksland i Sudan upp av utländska stater och företag. Jordbruksland som så desperat behövs av lokalbefolkningen används nu för att förse andra rikare länder med mat. Och de fattiga länderna har inte så mycket att sätta emot, de är i desperat behov av utländska investeringar för att lösa akuta problem. Men på lång sikt kan detta vara förrådande då förutsättningarna för att landet ska bli självförsörjande när det gäller mat minskar. Och man ska inte heller förledas att tro att det finns moraliska eller etiska inslag bara för att det är ett annat land som är köparen, för i slutändan är det oftast ett företag som blir ägare till marken. Så även om det utlovas utvecklingsprogram och liknande så ska man inte tro att det är något annat än kapitalistiska principer som gäller, eller som man uttrycker det i Grain Briefing:  “ It should be abundantly clear, however, that behind the rhetoric of win–win deals the real aim of these contracts is not agricultural development, much less rural development, but simply agribusiness development.”
 

Bild 3: Karta som visar vilka länder som köper och säljer land i förhållande till var det råder hungersnöd. Här kan man tydligt se att det oftast är länder med hungersnöd som säljer till länder utan hungersnöd.

Det största problemet är enligt Grain Briefing att jordbruken i dessa uppköpta områden omvandlas från små och lokala till stora och industriella. Den typen av industriellt jordbruk passar inte för utvecklingsländerna och de inhemska bönderna. Många bönder kommer att bli utan både mark och jobb.

Och den som tror att svenska företag inte är inblandade i landgrabbing tror fel. Det svenska företaget Black Earth Farming har tagit kontrollen över 331 000 hektar jordbruksmark Ryssland. Och ytterligare ett annat svenskt företag är på väg att köpa 128 000 hektar där.

Landgrab används inte bara för att säkra tillgången på mat, det finns även andra anledningar. En av dessa är för produktion av biobränslen. Behovet av biobränslen har ökat på grund av att konsumenter och stater efterfrågar mer miljövänliga bränslen samt att oljepriset har ökat. Detta behov har lett till än mer landgrab samt att stora ytor som annars skulle kunna användas för matproduktion nu används för att producera biobränsle.

Man kan fråga sig hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut, och hur landgrab kommer att påverka utvecklingsländernas möjligheter att utvecklas. Det är ju inte svårt att se att det finns en grogrund för konflikter här, ungefär på samma sätt som under kolonialtiden. Här sker dock ”kolonialiseringen” lite långsammare och lite mer förtäckt, det är inte en arme som med dunder och brak invaderar. Men om trenden fortsätter så kommer ju alltmer mark i utvecklingsländerna att ägas av utländskt kapital vilket innebär ett allt mindre spelrum för lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen, och de styrande, kommer att sitta fast i en beroendeställning till de markägande företagen, det är ju dessa som kan erbjuda arbetstillfällen och som genererar leasingintäkter. Om landet vill bryta sig loss från detta beroende så tror jag risken är stor att det kan uppstå konflikter.


Bild 4: Karta som visar var Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Indien, Kina, Sydkorea och Japan har köpt mark.  Som en jämförelse kan nämnas att Gotland har en yta på ca 320 000 ha. (Klicka för större karta.)


Klimatflyktingar
Klimatflyktingar kallas de människor som tvingas att flytta på grund av de långsiktiga klimatförändringarna. De handlar inte bara om stigande vattennivåer i havet utan även om torka, ökenspridning och förändringar i säsongsberoende fenomen så som monsunen. Exakt hur många klimatflyktingar det finns idag är svårt att uppskatta, men en vanlig siffra som framförs är att det fanns ca 25 miljoner på mitten av 1990-talet och att det år 2050 kommer att finnas 150-200 miljoner. Det framförs dock en hel del kritik på mot dessa siffror på grund av svårigheten att särskilja dem som flytt på grund av klimatförändringar gentemot de som flytt av andra anledningar.

Bild 5: Karta som visar var naturkatastrofer kommer att uppstå eller förvärras av den globala uppvärmningen. De olika färgerna visar typ av naturkatastrof. (Klicka för större karta.)
 
Ett exempel som brukar tas upp är fallet med det lilla polynesiska öriket Tuvalu. Landet som har en högsta punkt som bara är ett par meter kan bli det första landet som helt måste överges på grund av klimatförändringarna. Man uppskattar att en höjning av havsytans nivå med 20-40 cm skulle göra öarna obeboeliga, något man tror kommer att inträffa om ungefär 50- 100 år. Och Tuvalu är inte ensam om att riskeras att helt utplånas utan samma hot vilar över många önationer, till exempel har Kiribati redan blivit av med ett par mindre öar. Och det ironiska, eller kanske snarare sorgliga, är att invånarna i dessa önationer ofta lever i harmoni med naturen och alltså inte själva bidrar till växthuseffekten mer än mycket marginellt.

Bild 6: Tuvalu håller idag på att försvinna helt på grund av den stigande vattennivån. Bilden visar tidvattenvågor som sveper in över land.

På Tuvalu bor bara ca 12 000 människor så att det skulle uppstå en stor konflikt kring dessa människors öde tror jag inte. När det gäller så pass få personer och på så lång sikt som 50-100 år så tror jag att det går att hitta fredliga lösningar. Det har så vitt jag förstått det redan förekommit samtal mellan Tuvalu och Nya Zeeland och Australien om möjligheten för invånarna att flytta dit. Och Maldiverna, som också ligger i riskzonen, har planer på att köpa mark av ett annat land och flytta hela landet dit.

Desto mer akut är läget i Bangladesh, där tvingades ca 500 000 personer fly 2005 när ön de bodde på helt försvann i samband med en översvämning. De flesta av dessa klimatflyktingar bosatte sig i Dhakas slum, de flydde alltså internt inom landet. Bangladesh är ett land som är mycket utsatt för klimatförändringar på grund av att stora delar av befolkningen bor i de låglänta och översvämningsdrabbade områdena. De finns de som tror att i stort sett hela landets befolkning måste flytta på grund av klimatförändringarna de närmsta hundra åren. Bangladesh är ett land som idag har en befolkning på ca 150 miljoner människor så detta kommer i så fall att leda till mycket stora flyktingströmmar till de närliggande länderna.

Tuvalu och Bangladesh är bara två exempel på länder som är hårt utsatta på grund av klimatförändringarna, det finns många fler. Och det är inte svårt att se att det ökande antalet klimatflyktingar i förlängningen kan leda till konflikter då dessa tvingas att hitta en annan plats att bosätta sig på. Kampen om marken fortsätter, bara det att idag finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till, nämligen klimatförändringarna.


Text- och bildkällor

Avsnittet om råvaruexploatering:
Renner, M. 2002. The Anatomy of Resource Wars. Worldwatch Paper 162. State of the world Library

Under-Mining piece - The Explosive Trade in Casserierite in Eastern DRC. 2005. Rapport från Global Witness.

Digging in Corruption. Fraud, abuse and exploitation in Katanga's copper and cobalt mines. 2006. Rapport från Global Witness.

MONUSCO. United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo. Tillgänglig elektroniskt på http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/monusco/. Läst den 6 oktober 2011.

Wikipedia. Democratic Republic of the Congo.   http://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Republic_of_the_Congo. Läst den 6 oktober 2011.

Bild 1 och 2: Digging in Corruption. Fraud, abuse and exploitation in Katanga's copper and cobalt mines. 2006. Rapport från Global Witness.

Avsnittet om landgrab:
Grain Briefing. The 2008 land grab for food and financial security. 2008.


Avsnittet om klimatflyktingar
ClimateChangeCorp. Climate change refugees seek a new international deal.
http://www.climatechangecorp.com/content.asp?ContentID=5871. Läst den 7 oktober 2011.

Wikipedia. Environmental migrant. http://en.wikipedia.org/wiki/Environmental_migrant. Läst den 7 oktober 2011.

United Nations Environment Programme. Vanishing islands. http://www.unep.org/ourplanet/imgversn/103/06_van.htm. Läst den 7 oktober 2011.

söndag 23 oktober 2011

Ikon av Frederick Forsyth

Frederick Forsyth bok "Ikon" är en högklassisk spionthriller. Att skriva en spionthriller är att gå balansgång mellan att skriva alltför våldsamt och "B-igt" och att skriva alltför realistiskt och torrt. Forsyth klarar av denna balansakt mycket bra i den här boken. Som med så många av hans böcker är de fiktiva men utspelar sig i en dokumentär miljö, böckerna blir på så sätt en form av alternativ verklighet. Om bara vissa, inte alltför otroliga, händelser inträffade skulle historiens händelseförlopp ändrats radikalt. Detta gör hans böcker till riktiga sidvändare då det är lätt att bli engagerad i handlingen, för handlingen är ju nästan samma sak som verkligheten, bara med vissa små justeringar!

Att berätta vad "Ikon" handlar om låter sig knappast göras utan att avslöja alltför mycket. Men den utspelar sig i Ryssland där onda krafter hotar att störta landet i fördärvet. Brittiska spioner upptäcker dock vad som är i görningen och utarbetar en snillrik och fantastisk plan för att förhindra detta... Boken rekommenderas!..... 

lördag 22 oktober 2011

Geografi - Synsätt, teorier, strategier och ideologier om utveckling

Inledning

Det kan vara på sin plats att först av allt försöka definiera vad som menas med utveckling. Och det visar sig inte vara så lätt då begreppet utveckling genom åren har använts på olika sätt och då begreppet ofta har en stark politisk laddning. Robert B. Potter beskriver i sin bok "Geographies of Development" utveckling i ett socio-ekonomiskt perspektiv som ”…efforts to improve the lives of people around the world”. Med denna beskrivning i åtanke så är det lätt att inse att centrala utvecklingsfrågor är de som rör hur resurser och tillgångar är geografiskt fördelade på vårt jordklot. Vad är det för faktorer som gör att vissa länder utvecklats till att bli fattiga och vissa till att bli rika? För att kunna förbättra människors liv är det givetvis viktigt att förstå dessa faktorer.

Ett viktigt arbetsredskap när man vill analysera utvecklingen i ett socio-ekonomiskt perspektiv är statistik. Och för att få fram bra statistik behöver man bland annat relevanta mätmetoder, ett par välkända metoder är BNP (Bruttonationalprodukt) och HDI (Human Development Index). Mycket kort kan man säga att BNP fokuserar på ekonomiska faktorer så som konsumtion, investeringar och handel, medan HDI även tar med mer ”mänskliga” faktorer så som förväntad livslängd och utbildningsnivå. Det har dock enligt Potter framförts fram en hel del kritik kring båda dessa mätmetoder, de anses till exempel vara alltför centrerade kring västliga värderingar. Och om HDI skriver Potter att den är ”…underpinned by economic growth and is finally expressed as a single statistical measure”

Man kan dela in de olika synsätten som finns inom utvecklingsteorierna i fyra grupper: den klassisk-traditionella (the classic-traditional), den historiska (the historical-empirical), beroendeteorin (the radical-political economy-dependent) och den alternativa/nerifrån och upp (alternative and bottom-up). Under dessa finns sedan ett antal olika varianter.

Det klassisk-traditionella synsättet

Det klassisk-traditionella synsättet har sina grunder i den ekonomiska modell som Adam Smith (1723-1790) och David Ricardo (1772-1823) tog fram. Enligt dem var ekonomisk utveckling detsamma som tillväxt i världshandeln samt komparativa kostnadsfördelar (comparative cost advantage). Med komparativa kostnadsfördelar menas här att en region ska producera det som den här bäst förutsättningar för jämfört med andra. Enligt Smith ska då den globala produktionen maximeras och länderna kan genom handel byta till sig de varor de själva inte kan producera.

I det klassisk-traditionella synsättet så anser man att de underutvecklade länderna befinner sig i ett läge som de utvecklade länderna i väst redan passerat. Man ser det alltså som en utvecklingskedja där vi i väst har kommit längst. Vi i väst ska hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas genom att överföra vår kunskap och vårt ekonomiska system till dem. Detta är alltså ett mycket västcentrerat synsätt där normen är vår västerländska marknadsekonomi och vårat västerländska levnadssätt.

Två centrala och nära sammanlänkade idéer i detta synsätt är polarisering och ojämlik utveckling (unequal growth). Polarisering hänger ihop med komparativa kostnadsfördelar, ett land eller en region ska fokusera på ett fåtal sektorer, och man ska satsa på de sektorer där man har bra förutsättningar jämfört med andra. Det vill säga man ska inte diversifiera sin ekonomi. Att fokusera sina ekonomiska satsningar på en eller ett fåtal sektorer leder enligt det klassisk-traditionella synsättet också till en geografisk polarisering, vi kommer att få rika kärnor omgivna av fattigare områden. Och staten ska inte lägga sig och försöka utjämna dessa skillnader utan marknadskrafterna ska få styra. Detta kommer enligt det klassiska-traditionella synsättet att leda till att det ekonomiska välståndet kommer att ”sippra ner” till de som har det sämre ställt. Detta genom att de få industrier man har fokuserat på kommer att öka efterfrågan även inom andra branscher vilket i sin tur leder till att vi får en positiv ekonomisk spiral. En spiral med utgångspunkt i de centrala och välmående kärnorna men som även når ut i den fattigare periferin. Man strävar alltså inte efter ekonomisk jämställdhet, snarare ser man detta som ett hinder för utveckling eller som Friedmann och Weaver formulerar det:  ”…inequality was efficient for growth, equality was inefficient” (Friedmann & Weaver 1979: 93)

Detta synsätt är nära kopplat till moderniseringsteorin. Detta är en teori som grundar sig på synsättet att de outvecklade och omoderna områdena stegvis kan bli utvecklade och moderna genom att imitera länderna i väst. Man pratar här om moderniseringsytor, det vill säga man delar in länder och regioner i områden med olika grad av modernisering. Och vad som menas med modernisering kan variera, det kan till exempel vara antalet skolor eller sjukhus per ett visst antal invånare. Ofta finns även transporter med som en viktig del av moderniseringsteorin, till exempel genom att man i moderniseringsytorna kan se samband mellan modernisering och transporter (tåg, vägar och liknande). Inom moderniseringsteorin använder man sig också av kartor för att visa hur olika moderniseringsparametrar sprids, till exempel från större städer vidare till mindre. Potter tar upp ett Tanzania som ett konkret exempel, här ville man efter självständigheten modernisera landet. Bland annat ville man koncentrera de som levde utspritt på landet till moderna städer. Man skapade ett antal moderna städer, som man till viss del tvingade folk att flytta till. Tanken var att dessa städer skulle vara moderna men samtidigt bevara det traditionellt afrikanska, men det har dock framförts kritik att det inte riktigt blev så. Till exempel hävdar en del att man har prioriterat industrialisering på bekostnad av traditionen. Detta var alltså ett konkret exempel på moderniseringsteorin, här har Tanzania försökt att skapa moderna städer och en modern ekonomi genom att imitera väst (även om man haft ambitionen att behålla den afrikanska traditionen).

Gemensamt för alla de olika varianter som finns inom det klassisk traditionella synsättet är att de har perspektivet uppifrån -> ner (top-down) . Konceptet går ut på att vi har dominerande ekonomiska centra efter västerländsk modell vilket genererar välstånd som även ”sipprar” ner till de fattigare och mer perifera delarna av landet eller regionen.

Historiska synsätt på utveckling

Att anlägga ett historiskt synsätt på utvecklingen innebär att man analyserar utvecklingen ur ett historiskt perspektiv genom empiri eller faktiska observationer.  Enligt Potter används dessa metoder främst för att analysera utvecklingen för kolonialtiden och tiden före staters självständighet, men att metoden även med dessa begränsningar kan ge oss värdefull kunskap om utvecklingsprocessen. Kunskap som sedan kan vara relevant även i ett modernt perspektiv. Så genom att studera historien kan vi lära oss något om vår samtid.

En historisk modell är den så kallade kärna-periferi-modellen som John Friedmann tog fram på 1960-talet. Han hade gjort historiska empiriska studier, främst i Venezuela, och kommit fram till att utvecklingen strävade efter en mer spatialt integrerad ekonomi, och att detta typiskt skedde i fyra steg. Eller som han själv skriver:  ”where economic growth is sustained over long time periods, its incidence works toward a progressive integration of the space economy”. (Friedmann, 1966: 35) Det första steget innebär ett antal isolerade och självförsörjande lokala ekonomier, så som det typiskt såg ut för kolonialiseringen. Det produceras inget överskott, och därför sker heller ingen handel mellan dessa självständiga ekonomier. I det andra utvecklingssteget skapas en central kärna, och detta sker genom någon form av yttre påverkan, till exempel i form av kolonialism. Vi får en kraftig ekonomisk tillväxt i ett område (urban primacy), på grund av att produktionen flyttas från de perifera områdena till kärnan. Enligt Potter leder detta ofta till att en liten elit bildas i kärnan. Detta steg, det vill säga steg 2, är dock enligt Friedmann instabilt och kommer i förlängningen leda till att det växer fram perifera sub-centrum. Vi har då nått utvecklingssteg tre. Vi har nu alltså en huvudkärna omgiven om ett antal mindre sub-kärnor, och mellan dessa ett antal perifera områden. Friedmann själv var dock skeptisk till om övergången från steg två till steg tre kunde ske spontant, han ansåg att det krävdes statliga ingrepp för att övergången skulle ske. Utan statliga ingrepp skulle polariseringen fortsätta och den så kallade ”nedsippringseffekten” skulle inte vara tillräckligt stark för att motarbeta detta. Streg fyra är en fortsättning på steg tre där ytterligare kärnor bildas mellan de andra och de perifera områdena blir allt mindre. Vi får vad Potter kallar för ”…a functionally interdependet system of cities”.

En annan utvecklingsmodell som bygger på det historiska synsättet är den merkantila och spatialt ojämna modellen. Denna modell är starkt kopplad till kolonialismen och förhållandet mellan kolonialmakten och kolonin. I denna modell utgör hamnarna en central roll då dessa kom att utgöra huvudnoderna i det utbyte av varor som skedde mellan kolonin och kolonialmakten.  Man placerade också ut bosättare, företrädelsevis utefter transportvägar så som floder, och dessa bosättare kom sedan att utnyttja kolonins råvaror och producerade varor. Förutom att detta ledde till intern handel inom kolonin så skickades också varor till kolonialmakten. Och de varor som inte kunde produceras i kolonin, oftast mer avancerade varor, skickades dit från kolonialmakten. Så i dessa merkantila modeller så skedde utvecklingen i kolonierna först genom att ett antal byar skapades längs med kusten. Bosättare satte sedan igång produktion av varor inne landet, dessa bosättningar hade transportförbindelser med kuststäderna. Av dessa kuststäder så var det en eller ett par som växte sig större än de andra. Ytterligare byar växte upp längs som pärlband längs med de transportvägar som fanns i kolonin. De stora hamnstäderna blev allt större. Handeln och transportvägarna mellan byarna ökade. Efter ett tag bildades även större städer inne i länderna, vanligen där många transport- och handelsleder korsades. Och det skedde även en utveckling i kolonialmakten, Potter skriver att ”The settlement pattern of the homeland also underwent considerable change, for social surplus product flowed into the capital city and the principal ports, thus serving to strengthen considerably their position in the urban system”. Med “social surplus” menas här att det produceras mer mat än vad invånarna gör av med och på så sätt frigörs tid som kan ägnas åt annat, till exempel religion eller politik.  I den merkantila och spatialt ojämna utvecklingsmodellen är utvecklingen I kolonialmakten och kolonin beroende av varandra. Dock betyder inte detta att de är beroende på lika villkor, kolonierna är under stark påverkan från den yttre kolonialmakten, medan däremot kolonialmakten snarast påverkas av interna faktorer. Förutom hamnarnas centrala roll i den här modellen så är även transporter en nyckelfaktor. De varor som producerades i kolonin skulle på något sätt transporteras till hamnen, vilket i många fall ledde till att kolonialmakten fick bekosta infrastrukturprojekt (till exempel bygget av järnvägar) i kolonin.

Beroendeteorin

Beroendeteorin kan sägas vara en motreaktion med de tidigare utvecklingsmodellerna. Beroendeteorin har starka kopplingar till marxismen och utgår från utvecklingsländerna, detta i motsats till de historiska utvecklingsmodellerna som snarare utgår från ett merkantilistisk och västcentrerat synsätt. Inom beroendeteorin anser man att västvärlden profiterade på utvecklingsländerna, det vill säga både det sociala och ekonomiska överskottet gick till moderlandet. Västs välstånd upprätthölls på bekostnad av utvecklingsländernas. Endast en liten del av välståndet stannade kvar i kolonin och då oftast centrerat kring en liten elit, en elit som hade goda kontakter med moderlandet. De kanaler för handel som fanns var konstruerade på så sätt att de gynnade ett flöde mot centrum (kärnan), från den lokala bonden i periferin via handelsplatser och satellitstäder till kolonins huvudstad för att därifrån sedan transporteras till kolonialmakten. Grundaren av teorin, ekonomen Paul Baran, ansåg att enda chansen för utvecklingsländerna att utvecklas var ”…disengagement from the deforming impact of the world capitalist economy, as capitalism creates and then diverts much of the economic surplus into wasteful and sometimes immoral consumption”. (Baran, 1973) Alltså ett ganska drastiskt synsätt som lägger mycket av skulden till den bestående fattigdomen i utvecklingsländerna på väst och kolonialmakterna. Fattigdomen i utvecklingsländerna beror enligt denna teori inte på interna faktorer utan på att de är ”inkopplade” i det kapitalistiska systemet enligt de redan utvecklade ländernas villkor. Och just detta får också teorin kritik för, att det i en alltmer globaliserad värld med ett världsomspännande ekonomiskt nätverk är utopiskt att tro att man kan koppla loss sig från detta.

Alternativa och kritiska synsätt på utveckling

På 1970-talet föddes begreppet ”another development” i FNs generalförsamling. Med det begreppet ville man styra om utvecklingen så att utvecklingsländerna blev mer självförsörjande och mindre beroende av yttre faktorer. Utvecklingsländerna måste anpassa sin utvecklingsprocess utefter folkets behov, och inte bara sträva efter modernisering och ekonomisk effektivitet. Från att tidigare sett utvecklingen från ovan ska man nu se den från gräsrotsnivå. Från ”top-down” till ”bottom-up”. Med detta följer också att fokus flyttas från städerna till förorter och landsbygd. Detta kan kopplas samman med de sociala rörelser inom neopopulismen som går ut på att skapa en lokal social sammanhållning som motvikt till de industriella krafterna. Ur detta gräsrotsrörelser har sedan den gröna rörelsen växt fram, en rörelse som inte stannat på det lokala planet utan som nu i högsta grad är global.

Det ekonomiska och sociala överskottet ska alltså inte föras vidare upp i kedjan och ackumuleras hos städernas elit utan ska stanna hos de som verkligen behöver det. Men detta innebär också att det måste finnas en stark stat, för som Potter skriver ”…for such strategies are in fact often enacted by strong state control and direction from the political ’centre’”. Detta kan tyckas vara motsägelsefullt att en utvecklingsmodell som har ett synsätt som är nedifrån och upp förutsätter en stark stat men denna starka stat behövs för att skapa de fördelningssystem som behövs. I dessa alternativa utvecklingsmodeller litar man inte på att marknaden och det kapitalistiska systemet själva fördelar överskottet rättvist.

Man lägger fokus på lokala projekt där invånarna själva är delaktiga. Och då inte bara delaktiga som arbetskraft utan även under planerings- och uppbyggnadsfasen, och dessutom inneha ledande positioner. I samband med dessa lokala projekt har ofta icke-statliga organisationer en stor roll. Dessa organisationer, som oftast är en hjälporganisation, har ofta en bra kännedom om de lokala förhållandena och har ett engagemang i att hjälpa andra. Men det har också framförts kritik mot dessa icke-statliga organisationer, en del anser att de endast ersatt landets egen statsapparat.

Det gröna synsätt som växt fram inom dessa alternativa utvecklingsteorier har fått en allt större roll och finns nu på dagordningen även på högsta politiska nivå. Hållbar utveckling är kanske det begrepp som fått störst genomslagskraft, och med hållbar utveckling menas ”that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs” (Brundtlandkommissionen WCED, 1987: 43). Här är det återigen viktigt för utvecklingsländerna att förlita sig på det lokala, det vill säga inte blir styrda av väst eller rakt av imitera väst. För de utvecklade länderna är inga bra förebilder när det gäller hållbar utveckling. Och även om hållbar utveckling från början fokuserade på de ekologiska aspekterna så har nu tankesättet spridit sig till inkludera även andra områden. Till exempel jämställdhet mellan könen och mellan olika etniska grupper.

Utveckling ur ett könsperspektiv

En förutfattad mening många av oss nog har är den att med välstånd kommer också en ökad jämställdhet mellan könen. Men som Janet Momsen påpekar i sin bok "Gender and Development" så fanns två utvecklingsländer med på tio i topp listan över mest jämställda länder år 2007 enligt ”Gender Equity Index”. Dessa länder var Barbados och Rwanda. Så även ett fattigt samhälle kan vara jämställt.

Momsen pekar på vikten av att få in kvinnor på ledande positioner i samhället, för det är först när vi får kvinnor på dessa positioner som det går att bryta de invanda mönstren. Och statistiken går åt rätt håll även om det finns stora skillnader länder emellan. Till exempel har antalet kvinnor i världens parlament ökat från 9 % 1987 till 14 % 2001, men det finns fortfarande länder, främst i mellanöstern där det inte finns några kvinnor i parlamenten. Och även om det som tidigare nämnts finns utvecklingsländer som klarar sig mycket bra i jämställdhetsfrågor så visar dock statistiken att de ligger efter de utvecklade länderna. Och även om statistiken går åt rätt håll så är det ju långt kvar till vad som kan kallas för ett jämställt samhälle, så det återstår mycket att göra.

Ett sätt att öka kvinnors inflyttande är att tillämpa ett synsätt som bygger på bottom-up konceptet, det vill säga inte stirra sig blind på de transnationella företagen och de stora kärnorna utan fokusera mer på landsbygden och de mindre samhällena. Att anpassa ekonomin till vad invånarna verkligen vill ha och vad det finns bra förutsättningar för internt i landet. Och med detta angreppssätt så bidrar man också till att ge kvinnorna en större och mer inflytelserik roll, detta genom att det traditionellt sett ofta är kvinnorna som har kunskapen om hushållet och de lokala förutsättningarna. Detta är också något som många av välgörenhetsorganisationerna satsar på, att starta lokala projekt där kvinnorna involveras. Detta står i stark kontrast till flera av de äldre synsätten och utvecklingsteorierna som byggde på merkantila och kapitalistiska krafter med starka kärnor som på ett eller annat sätt utnyttjade de perifera områdena.

Momsen tar också upp vikten av utbildning och att män och kvinnor har samma möjligheter att utbilda sig. Genom utbildning har kvinnor (och män) större möjligheter att ”koppla in” sig på den globala och alltmer teknifierade världsekonomin. Om möjligheten till utbildning inte är densamma riskerar vi att få en värld ”with the global seen as masculine and the local mapped as feminine” (Momsen 2004: 247).

Slutligen är det viktigt att inse att kvinnorna är en strategisk resurs för ett land. Ett land som inte är jämställt lyckas inte heller utnyttja hela landets potential.

Avslutande reflektioner

Som vi sett så handlar mycket i dessa olika synsätt om vilken grad av jämlikhet när det gäller välstånd som är möjlig. Och detta för oss enligt Potter fram till denna moraliska nyckelfråga: ”how spatially extensive beneficence can be justified by moral argument, given what might appear to be natural human tendency to favour our nearest and dearest over more needy strangers farther away” (Smith, 2000: 132) Och kanske att den frågeställningen blir alltmer aktuell ju mer globaliserad världen blir.
En reflektion är de olika utvecklingsteorierna är starkt kopplade till en viss tidsanda, och hur de är präglade av ett visst politiskt tankesätt.

En annan eflektion är att kolonialismen har varit en mycket viktig faktor när det gäller hur vår värld ser ut idag, vilket också speglas i många av de synsätt som finns kring utveckling. Och det framgår klart och tydligt av Potter att spår av kolonialismen i högsta kvar finns kvar idag, till exempel genom storstädernas tyngd (sk urban primacy) och städernas kustnära placering i Afrika,  Asien och Sydamerika. Det är slående hur central plats Europa har i många av synsätten, det är allt som oftast livet i de europeiska länderna som är normen. Som om det vore självklart att alla människor strävar efter att leva enligt den europeiska modellen. På så sätt kan jag känna att många av synsätten är ganska smala, de handlar till stor del om relationen mellan Västeuropa och de fattiga delarna av Afrika. Detta är i och för sig viktiga områden men var i resonemanget finns länder så som Kina och Indien? Nog finns det viktiga saker att lära av utvecklingen i dessa enorma länder?

Och slutligen så tycker jag att man kan se en trend mot att man inkluderar allt mer i begreppet utveckling. De tidiga synsätten verkar ha haft ett fokus på de hårda bitarna så som handelsvägar, industrier och naturresurser medan man nu alltmer går mot att bredda begreppet och även inkludera jämställdhet och miljö.

Källor

Potter R., Binns T., Elliot J. och Smith D. Geographies of Development. (2008) England: Pearson Education Limited. Kapitel 1 och 3.
Momsen J. Gender and Development. (2004) England: Routledge. Kapitel 9.

torsdag 13 oktober 2011

Nationer och nationalism – Fallet Rwanda

En introduktion till begreppen nation och nationalism
Att reda ut exakt vad som menas med en nation eller nationalism är inte helt lätt. Flint och Taylor redovisar i sin bok "Political Geography: World-economy, Nation-state and Locality" ett antal olika angreppssätt, indelade i två huvudgrupper, de primordiala och de moderna. Det primordiala angreppssättet kopplar ihop nationen med platsen där man föds, en person föds alltså in i en nation. Ett annat primordialt sätt att se de på hade Dante för enligt honom är nationen kopplad till språket. Detta med nationstillhörighet enligt det primordiala synsättet är alltså något naturligt. De moderna synsätten menar istället att nationen och nationalismen är konstruerade begrepp som använts i syfte att koppla samman politiken med kulturen. När nationalismen växte fram på 1700-talet, man brukar ange franska revolutionen som startpunkten, var synen den att varje nation har rätt till en egen stat, och detta synsätt har en stark position även idag. Flint och Taylor anser att man bör utgå från det moderna synsättet när man diskuterar nationen och nationalismen.

Det är lätt att tro att stat och nation är samma sak, men så är inte fallet. En nation är en folkgrupp med en gemensam historia, men en stat kan innehålla flera nationer. Om man drar detta resonemang till sin spets så finns det i stort sett inga nationalstater eftersom det ju alltid finns åtminstone några personer i en sådan nationalstat som har en annan bakgrund. I Flint och Taylor kan man läsa att enligt detta strikta synsätt så är det antagligen bara Island som kan räknas som en nationalstat. Men normalt använder man en mindre strikt definition, Flint och Taylor delar in staterna i ett antal olika kategorier beroende på hur stor andel av befolkningen den största etniska gruppen utgör. Gränsdragningen mellan de som är nationalstater och de som inte är det drar de vis 60 %. Med den gränsdragningen så ser man tydligt att staterna i Afrika är betydligt mer splittrade än de i Europa.

Den nationella identiteten är enligt Storeys bok "Territory: The claiming of space" en politiserad variant av den etniska identiteten. Och den nationella identiteten har en starkare koppling till ett fysiskt territorium än den etniska identiteten. Men exakt när etnisk identitet går över i nationell identitet är omöjligt att säga.

De styrande har många olika metoder att ta till för att försöka skapa en nationalistisk samhörighet, till exempel införandet av ett officiellt statsspråk, en statsreligion eller gemensamma högtidsdagar. Och ett klassiskt exempel på en sådan högtidsdag är ju firandet av nationaldagen, en nationaldag som i många fall har en mycket liten betydelse i nationens historia. Att skapa myter, till exempel kring nationaldagen, är ett vanligt tillvägagångssätt då man vill skapa en nationalistisk känsla. Genom att skapa dessa historiska myter skapar man en känsla av kontinuitet. Men som Storey skriver så får man inte endast se nationalism som ett politiskt verktyg utan också som en möjlighet för individerna att skapa en identitet och en tillhörighet.

Att begreppen nation och nationalism har haft en mycket stor betydelse det senaste århundradet inser man när man tänker på att Förenta Nationerna heter just detta. Logiskt sett borde det heta Förenta Staterna då sammanslutningen består av stater, inte nationer. Även begreppet internationella relationer speglar den tyngd nationen som fenomen fått, för det kanske hade varit mer korrekt att kalla det för mellanstatliga relationer.

Det finns enligt Flint och Taylor tecken som tyder på att begreppet nationalism håller på att förändras. I och med globaliseringen och de nya kommunikationsmöjligheter detta medför så undermineras den nationella identiteten. Vi skapar nu nya gemenskaper över statsgränserna, och vi reser dessutom utomlands oftare än för låt säga 50 år sedan. De beskriver det så här: ”The complex global-local relations that are a feature of globalization have undermined the grand narrative of nationalism and facilitated more complex multiple identities.” Men de anser trots detta att nationalstaten ändå kommer att finnas kvar ett bra tag till eftersom begreppet är så väl förankrat i det politiska systemet.

Flint och Taylor har en sammanfattning av begreppet nationalstat som kan fungera som en bra avslutning på denna genomgång av begreppen nation och nationalism, och den lyder som följer: ”In summary, nation-states define the space-time dimensions of the imagined communities that we all belong to. Herein lies the power of the nation-state, the pivot around which the politics of the moderns world-system is constructed.”


Fallet Rwanda
Rwanda är ett fattigt och tättbefolkat land i mellersta Afrika som haft ett våldsamt förflutet. Som så många andra länder i Afrika präglas landets historia av kolonialtiden, i Rwandas fall var det först en koloni till Tyskland och sedan till Belgien. Rwanda och dess granne Burundi var mellan åren 1922-1962 ett enda land med namnet Ruanda-Urundi. I Rwanda bor i huvudsak tre folkgrupper: hutu, tutsi och twa-folket. Twa-folket är Rwandas ursprungsbefolkning medan hutuerna och tutsierna flyttade dit för mellan 600 och 1000 år sedan. Hutuerna är den folkrikaste gruppen följt av tutsier och twa-folket. Så på vår ”spelplan” har vi alltså i grova drag tre folkgrupper samt två kolonialmakter. Till detta kan vi lägga till en viss inblandning av FN och Frankrike.

Innan Belgien tog över styret av Ruanda-Urundi så var de tutiserna som styrde men där även hutuerna hade framträdande positioner. Hutuerna förlorade dock all sin makt då Belgien tog över styret, detta på grund av att Belgien ansåg att tutsierna var den överlägsna rasen. Man separerade raserna och införde pass där etniciteten stod. Givetvis ledde detta till spänningar mellan hutuerna och tutsierna. Rent maktmässigt var detta ett ”smart” drag av Belgien då befolkningens ilska kom att riktas mellan de olika folkgrupperna och inte mot kolonialmakten. Det ska dock sägas att konflikten mellan hutuerna och tutsierna har sitt ursprung längre tillbaka i tiden än så, redan på 1800-talet så instiftade en av kungarna rasistiska lagar gentemot hutuerna vilket gjorde att dessa blev slavar under tutsierna.

I en övergångsperiod innan landet blev självständigt låg det under FN:s kontroll. Belgien fick kritik för att de lämnade landet i dåligt skick och FN fick en svår uppgift att förbereda landet för självständighet. Man hade givetvis som ett av målen att minska spänningen mellan de olika folkgrupperna. Det gick dock inte lång tid innan landet stod inför en revolution, redan samma år som landet blev självständigt så gör hutuerna uppror och många tutsier tvingas fly. Oroligheterna fortsätter under många år och ett stort antal tutsier mördas. På 70-talet ökar förtrycket av tutsierna, man inför till exempel regler som säger att endast 9 % av statliga tjänster får innehas av tutsier.

Ett inbördeskrig bröt ut 1990 på grund av en maktkamp mellan den sittande presidenten och Rwandas Patriotiska Front (tutsier). Även här fanns klara rasistiska inslag, och då inte bara från tutsiernas sida utan även från hutuerna. Till exempel skapades ”Hutuernas tio budord” som var en slags propaganda mot tutsierna. Där kan man bland annat läsa: ”All strategic positions, political, administrative, economic, military and security should be entrusted only to Hutu.”, alla budorden finns att läsa på: http://en.wikipedia.org/wiki/Hutu_Ten_Commandments.

Det var denna historia av oroligheter, förtryck och rasism som låg bakom det folkmord som skedde i Rwanda 1994 då någonstans mellan 500 000 och 1 000 000 människor mördades. I huvudsak var det hutuerna som attackerade tutsierna, men även många av twa-folket mördades. Den tändande gnistan var när den rwandiska presidentens plan sköts ner. Presidenten, Juvenal Habyarimana, var hutu vilket genast ledde till misstankar om att det var tutsier som hade skjutit ner planet. Oroligheterna började omedelbart och hutuerna hämnades på tutsierna genom att mörda dem urskillningslöst. Både inbördeskriget och folkmordet ledde till att 100 000-tals flydde till angränsande länder. Enorma flyktingläger sattes upp, se bild ovan. Oroligheterna mellan hutuerna och tutsierna har fortsatt även efter folkmordet 1994 och även spridit sig till andra länder. Och även om folkmordet skedde 1994 så pågår efterspelet fortfarande, i september 2011 kunde man till exempel läsa om en rwandier som stod åtalad för folkmord. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/folkmordsfall-upp-i-dansk-hovratt)

Ovanstående beskrivning av bakgrunden till folkmordet är långt ifrån komplett men den visar ändå hur pass stor betydelse etnicitet kan ha. Konflikten mellan hutu och tutsi har hela tiden haft sin grund i etniska orsaker, den ena gruppen har ansett sig överlägsen den andra. Tutsierna har ansett sig överlägsna hutuerna, och kolonialmakterna har ansett sig överlägsna båda dessa. Dock ska man nog se kolonialmakternas inblandning ur ett lite annat perspektiv, även om kolonialmakten uppförde sig rasistiskt mot landets invånare så var det huvudsakliga syftet ekonomisk vinning. Belgarna hade inte ambitionen att Rwanda skulle bli en integrerad del av Belgien med samma rättigheter och skyldigheter, utan syftet var att låta invånarna i Rwanda arbeta och generera välstånd åt moderlandet.

Men är då kampen mellan hutu och tutsi också nationalistisk? Som vi sett tidigare så är det enligt Storey svårt att dra en exakt gräns när det etniska går över i något nationalistiskt, men det nationalistiska har en starkare koppling till politiken och ett territorium. Att konflikten har etniska orsaker råder det inget tvivel om, mycket handlar om historiskt arv och den enes överlägsna attityd gentemot den andra. Men jag tror att nationalism och strävan efter politisk makt är en minst lika stor orsak till konflikten, om inte större. Ledarna för landet har under en lång tid använt de etniska motsättningarna som verktyg för att skaffa sig en bra maktposition, vare sig de var kungar på 1800-talet, kolonisatörer på 1900-talet eller nutida presidenter.

Och som Storey skriver handlar nationalism om trygghet och att skaffa sig en identitet, något som jag också tror är en viktig faktor i konflikten i Rwanda. Folken har gång på gång sett sitt lands gränser ritas om och gång på gång har de olika folkslagen tvingats fly till angränsade länder. Detta leder självklart till en rotlöshet och en tappad identitet, vilket i sin tur leder till en strävan efter att återupprätta en gemenskap. Problemet är att de etniska motsättningarna i Rwanda är så djupt rotade och han en så lång historia att de olika folkslagen har svårt att leva tillsammans i en mångkulturell gemenskap.

Avslutande reflektioner
Något som jag uppfattar som ett problem är att de som styr ofta beskriver landet på ett sätt som inte motsvarar befolkningens uppfattning, eller för den delen verkligheten. Politikerna talar ofta om landet som en nation med ett folk, vilket ju sällan eller aldrig (?) är fallet. På så sätt uppstår en skillnad i verklighetsuppfattning mellan de styrande och övriga befolkningen, något som jag i förlängningen tror kan leda till konflikter och politikerförakt. För om de som styr inte tar hänsyn till alla befolkningsgrupper riskerar några att känna sig förtryckta och negligerade. Jag tror därför att det är viktigt för landets stabilitet och långsiktiga välmående att politikerna ser till de olika gruppernas särintressen och traditioner.

Det talas ofta om att i och med globaliseringen så ”krymper” världen men i fallet med Rwanda så inser man att världen nog inte har krympt lika mycket. Eller kanske snarare det är så att världen har krympt men att vi ofta tenderar till att filtrera bort de negativa bitarna till förmån för de positiva. Vi köper gärna varor från USA via Internet eller åker till Thailand på semester, men vi blundar när människor långt bort lider. För hur ska man annars förklara att världssamfundet inte förhindrade att hundratusentals människor mördades i Rwanda? Jag är övertygad om att världens ledare visste att något hemskt var i görningen men att de drogs sig för att ingripa då det handlade om ett fattigt land långt bort som inte hade några viktiga naturresurser. I efter hand kan man läsa att världens ledare ansåg situationen i Rwanda alltför farlig för att man skulle ingripa, och FN skyller på att de inte hade mandat att gå in och lägga sig i ett lands interna angelägenheter utan att de måste ”vänta” till dess att etnisk rensning kan bevisas. Men personligen ser jag detta som bortförklaringar för skulle det handla om ett västerländskt land eller ett land med strategiska naturresurser så är jag övertygad om att man inte skulle tillåta att det gick lika långt som det gjorde i Rwanda.

Man kan tycka att vi på 1900-talet med den kunskap vi hade kring nationalism och den inneboende kraft som denna har borde blivit bättre i vårt nationsbyggande. Men med facit i hand så är det lätt att inse att så inte var fallet, för det är knappast någon som kan påstå att de gränsdragningar och nationsbyggen som skedde efter andra världskriget blev lyckade. Det är ju bara att se på östblockets splittring eller kriget i det forna Jugoslavien. Och även Rwanda är ett exempel på detta, en före detta koloni som mer eller mindre övergavs åt sitt öde av kolonialmakten och där gränsdragningar och statsbildningar tog liten hänsyn till etnicitet och stamtillhörighet.

Avslutningsvis är det viktigt att inse att nationalism kan vara både en positiv och negativ kraft. Positiv genom att den kan frigöra folk från ett förtryckande styre, t.ex. före detta kolonier som blir självständiga. Negativt genom att den folkgrupp som styr staten kan förtrycka andra folkgrupper, ett tydligt exempel på detta är nazismen.


Text- och bildkällor
Storey D. Territory: The claiming of space. (2001) England: Person Education Limited.

Flint C. och Taylor P. Political Geography: World-economy, Nation-state and Locality. (2007) England: Person Education Limited......... 

http://news.bbc.co.uk/2/hi/1288230.stm
http://edition.cnn.com/EVENTS/1996/year.in.review/topten/hutu/hutu.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Rwandan_Civil_War
http://en.wikipedia.org/wiki/Rwandan_Genocide
http://en.wikipedia.org/wiki/Hutu_Ten_Commandments
http://en.wikipedia.org/wiki/Ruanda-Urundi
http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/rwanda/etc/cron.html
Karta: http://edition.cnn.com/EVENTS/1996/year.in.review/topten/hutu/history.html
Bild: http://www.afrol.com/News2003/tan002_rwa_repatriation.htm

onsdag 12 oktober 2011

Möjligheter i utvecklingsländernas urbana miljöer

Här har jag utgått från filmen ”Welcome to Lagos” (http://www.youtube.com/watch?v=sHKLIpz9F5c samt efterföljande delar). I den här filmen får vi följa en man som lever i ett getto på en soptipp i Nigerias största stad Lagos. Vi får följa hans liv som till största delen tillbringas på soptippen, det är här han bor och arbetar. Lagos är en av världens största städer med en befolkning på drygt 10 000 000, och det är också en av världens snabbast växande stad. Och det är nästan svårt att ta förstå hur pass snabbt dessa stora städer i utvecklingsländerna växer, enligt Robert Potters bok "Geographies of Development" så kommer antalet invånare som lever i utvecklingsländernas städer att ha ökat 14 ggr mellan 1950 och 2025. Från 300 miljoner till 4 miljarder! Detta är enorma siffror givetvis kommer att påverka livet i dessa städer och som kommer att sätta en stor press på politiker och stadsplanerare. Om man sätter detta i kontrast till att trenden i många av de utvecklade ländernas storstäder pekar mot en stagnation eller till och med befolkningsminskning så förstår man att den globala fördelningen av storstäder kommer att förändras kraftigt. Detta är också något som Potter pekar på då han bland annat redogör för statistik som visar att alltfler av världens största städer växer fram i utvecklingsländerna och att tyngdpunkten när det gäller dessa storstäder förskjuts alltmer söderut.

Personerna i filmen lyckas genom att hitta sin nisch överleva på det som soptippen och det samhälle som växer upp kring denna har att ge. Vi har i filmen till exempel en person som tar hand om de slaktade djurens blod och sedan skapar en form av chips som han sedan säljer och en annan person som har skapat en restaurang för att förse sopletarna med mat. Det finns en stor uppfinningsrikedom och styrka bland de här människorna. Än mer imponerande blir det när man inser att många av de som bor i dessa getton lever helt annorlunda än deras förfäder, de flesta som flyttar in från staden har ju tidigare varit bönder på landsbygden. Så förutom att de måste hitta nya sätt att känna pengar måste de även hitta en ny social tillvaro och skapa nya gemenskaper.

De bristfälliga tillgången på bra bostäder och rent vatten är två andra saker som Potter tar upp och som verkligen denna film exemplifierar. Med tanke på att detta är städer i fattiga länder och att inflyttningstakten är extrem så är det dock ingen lätt sak för de styrande att ordna detta. När det gäller bostadsfrågan så skriver Potter så här: “It is generally believed that at least 20 per cent, and perhaps even as high as 50 per cent, of the world’s population lack descent housing.”

Potter pekar också på den informella arbetsmarknaden som växer fram i utvecklingsländernas storstäder. Informella arbeten är alltså sådana som inte äger rum på ”riktiga” företag och som följer de officiella lagarna och reglerna. Detta är givetvis svarta jobb. I filmen är i princip alla jobb informella, de som jobbar på soptipparna är sina egna och betalat inte skatt eller liknande. Givetvis innebär detta också att de inte heller får ta del av de skyddsnät i form av pension och liknande som de med ”vanliga” arbeten har. I den utsträckning sådana skyddsnät nu finns i dessa fattiga länder. Enligt Potter så kan den framväxande informella arbetsmarknaden ha att göra med övergången till marknadsekonomin, han skriver så här: “Many would claim that overall the shift to the market economy has simply resulted in the transfer of responsibilities from the state to the poor, largely by removing the constraints on letting them help them self.” Detta tycker jag är något som är genomgående när man laser litteraturen, att marknadsekonomin och de stora transnationella företagen bidrar till att urholka statens makt. Potter gör också en jämförelse mellan städerna i väst och utvecklingsländernas städer när det gäller de informella jobben och urbaniseringen. Han är ganska negativ i sin jämförelse och skriver bland annat så här: ”…for many poor nations, urbanisation currently has little to do with industrialisation, but rather is linked with the creation of jobs in the service sector” och så här “…it is much more a survival mechanism than an engine of growth.” Och detta är något som jag tycker framgår I filmen, att även om de som arbetar på soptippen är uppfinningsrika och hårt arbetande så leder detta ändå inte till att stärka deras framtida position. Inte heller leder denna typ av arbeten till att utveckla landets ekonomi eller kunskapsmassa.

Det jag dock först slås av när jag ser filmen är hur pass positiva människorna är. Trots att deras livssituation är extremt svår så ser man inte några som klagar, tvärtom skrattar de och de ser ut att ha en bra sammanhållning. Jag tror inte man skulle se lika många leenden om man filmade välavlönade kontorsarbetare. Och den framåtanda och uppfinningsrikedom som sopletarna uppvisar är fantastisk! Filmens berättarröst beskriver detta på ett bra sätt: “But against all the odds, they have turned Lagos into a city of opportunity, full of entrepreneurs. Resourceful, energetic and extremely optimistic.” Så filmen ger alltså en positiv bild av livet I gettot, men man får inte glömma bort att det finns mörka baksidor så som att de inte har samma möjligheter till sjukvård och utbildning. Och filmen visar också att det finns en längtan efter att komma bort från gettot, att skaffa ett bättre liv. Detta är filmens huvudperson ett exempel på, han arbetar extra hårt för att kunna ta sig in till den rika sidan av staden för att där spela in en skiva.

Så även om filmen på ytan ger en positiv bild av livet i gettot så måste vi arbeta för att situationen ska bli bättre. Det är ju till exempel inte acceptabelt att så många lever utan sjukvård, utbildning och rent vatten. Potters poäng här är att vi måste gå ifrån de stora allomfattande räddningsprogrammen, som ofta är västorienterade, till att mer se till de lokala behoven. Han skriver att ”the rural development initiatives need to be tailored to the specific local context and circumstance.”.....

tisdag 11 oktober 2011

Möjligheter för landsbygdens kvinnor i utvecklingsländerna

Här har jag utgått från de två filmerna ”Women Farmers in Tanzania” (http://www.youtube.com/watch?v=Z9HhfKpLF1k) och ”Changing lives of Guatemalan women” (http://www.youtube.com/watch?v=BI0qZEv7D30). I de här filmerna får vi dels följa ett antal kvinnor i Tanzania som försöker hitta nya sätt att klara familjens överlevnad och dels ett projekt som syftar att öka jämställdheten i Guatemala.

Robert Potter tar i boken "Geographies of Developement" upp två viktiga begrepp, “rural livelihood diversification” och ”de-agrarianisation”, det vill säga de processer som har att göra med diversifieringen av landsbornas inkomster respektive hur man går från ett agrart samhälle. Och i de här filmerna ser vi konkreta exempel på dessa två processer. I en av filmerna får en kvinna och hennes familj hjälp av en biståndsorganisation att diversifiera sina inkomstkällor, från att bara komma från bananodling till att också komma från grisuppfödning. Detta gör att hennes inkomster blir tryggare, hon överlever även om bananskörden blir dålig, och dessutom ökar hennes inkomster då hon kan sälja mer på den lokala marknaden. Den ökade inkomsterna kommer hon att använda till bland annat hennes barns utbildning.

Kvinnorna i filmerna bidrar i stor utsträckning till familjens överlevnad men har trots detta ofta inte möjligheter att ta de avgörande och stora besluten, utan detta gör mannen. I filmen kan vi se detta exemplifierat genom kvinnan som arbetar hårt men som inte själv kan ta beslut om en gris ska säljas. Inte heller är det kvinnorna som ärver marken, utan det gör männen. Just detta med markfrågan är något som tas upp i båda filmerna. Och det en viktig fråga, för mark är makt. Men tyvärr verkar det som att de olika reformer som genomför för att omfördela marken inte leder till ökad jämställdhet, eller som Janet Momsen konstaterar i sin bok "Gender and Development": ”Women generally not considered in redistribution of land.”

Och även när det gäller arbetsinsatsen så är jämställdheten ofta låg i utvecklingsländerna. För många kvinnor här arbetar förutom att stå för i princip all skötsel av hemmet och barnen. Deras fritid är alltså generellt sätt mindre än männens. Momsen exemplifierar detta med kvinnors situation på Sri Lanka. Där arbetar kvinnor i genomsnitt 18 timmar per dag under torrsäsongen, männen 14.

Momsen tar även upp detta med att det växt fram en ny typ av jobb för kvinnor i samband med vår allt mer globaliserade värld. Hon nämner som exempel grönsaksproduktion i Östafrika. Och detta kan ge kvinnor en inkomst som i sin tur kan leda till en viss självständighet. Momsen påpekar dock att det finns baksidor så som farliga bekämpningsmedel. Man har till exempel sett att i ett företag som odlar rosor så har andel missfall bland de kvinnliga arbetarna varit högre än genomsnittet.

Potter tar upp mikrolån, alltså små lån som är anpassade för utvecklingsländerna och som ges direkt till de lokala småföretagen. Enligt Potter så ges dessa lån oftast till kvinnor då dessa anses vara mer pålitliga. Dessa lån kan alltså vara ett bra sätt att hjälpa kvinnor i utvecklingsländer. Det går för övrigt att som privatperson låna ut pengar till personer i utvecklingsländer via olika webbsajter, till exempel: http://www.kiva.org/.

Något som slog mig när jag såg dessa två filmer är att båda handlar om hur olika biståndsorganisationer försökte förbättra situationen för kvinnorna. Det är alltså inte myndigheterna som driver dessa projekt, och det är deprimerande. För utan myndigheternas stöd så tror jag risken är stor att situationen kommer att försämras igen så fort biståndsorganisationerna åkt hem. Men jag hoppas att de projektframgångar man kan se i filmerna, till exempel att 70 % av kvinnorna nu äger sin mark och att ett antal kvinnor utbildats till ledare, verkligen blir permanenta och att den trenden sprider sig......

onsdag 5 oktober 2011

Bluffen homeopati nu godkänd vårdform i Sverige

Hörde nyss på nyheterna att domstolen hade friat en läkare som ordinerat homeopatiska läkemedel till sina patienter. Jag undrar hur domstolen tänkte här? Hur kan man tillåta att en läkare ordinerar läkemedel som inte har någon bevisat effekt, annat än möjligen en psykologisk placeboeffekt?

För de homeopatiska läkemedlen innehåller i stort sett inga läkande substanser, det är ju liksom det som är hela grundtanken med homeopatin. Homeopati bygger på att man späder ut substanserna extremt mycket, och då inte bara 10 ggr eller så utan verkligen extremt mycket. Det var någon som räknade ut det inte ens var säkert att en kur av ett homeopatiskt medel innehöll en enda molekyl av den läkande substansen. Lite som att lägga en Treo i Östersjön och sedan tappa upp vattnet på flaska, smaksatt med lite socker, och sälja det som läkemedel mot huvudvärk. En annan jämförelse är att för att få en dos som motsvarar 1 mg aktivt läkande substans så måste man få i sig homeopatiska läkemedel av samma volym som solen!  Och jag överdriver inte, det är exakt den graden av utspädning vi talar om. Och denna typ av så kallade läkemedel kan nu läkare ordinera till sina patienter? Och snart kommer vi antagligen kunna se denna typ av "läkemedel" på våra apotek också. Är det bara jag som tycker att detta är skrämmande?

Men en del säger ju att det finns bevis för att de homeopatiska medlen verkligen fungerar? Kanske det, men det beror i så fall enbart på placeboeffekter eller dåligt utförda försök. Ett sätt att testa medlen är ju att göra det på djur för de kan ju rimligen påverkas av någon placeboeffekt. Och mycket riktigt har man gjort detta och funnit att medlen är verkningslösa.

Skulle du verkligen lita på en läkare som ordinerade homeopatiska läkemedel? Om han eller hon inte har förnuft nog att förstå att homeopati är en bluff, vad för andra vanföreställningar om världen kan han eller hon då också ha?... 

tisdag 4 oktober 2011

En otrolig seglats är det sannerligen!

Tristan Jones bok "En otrolig seglats" är en modern klassiker när det gäller reseberättelser, och dessutom lite utav en kultbok bland seglare. Tristan Jones var en minst sagt egensinnig resenär, äventyrare, seglare och skribent som spenderade stora delar av sitt liv på en båt. I boken "En otrolig seglats" får vi följa honom på hans seglats från Medelhavet till Sydamerika, och det är en resa med minst sagt många omvägar.

Hans plan var att segla på världens lägsta och högsta sjö, det vill säga Döda havet och Titicacasjön, något som bland annat innebar att han förutom att segla även blev tvungen att transportera båten på land långa sträckor. Och det är nästan dessa sträckor som är roligast att läsa om för de är så absurda. Att läsa om då han till exempel med hjälp av ett par stockar och block och talja fraktar sin segelbåt meter för meter genom djungeln i Sydamerika ligger i gränslandet mellan komik och tragik. För samtidigt som det är underhållande och spännande att läsa om hans slitande så är hans envishet och egensinnighet nästan lite tragiskt. För det är svårt att se vari nöjet ligger i att släpa en segelbåt genom djungeln, för det är ju ingen vetenskaplig expedition eller liknande, utan han gör det bara för sitt eget nöjes skull.

Tristan Jonses är en suverän berättare som lyckas engagera läsaren på ett förträffligt sätt. Han blandar komiska episoder med dramatiska och beskriver de platser han stannar vid och de folk han möter på ett informativt sätt utan att det blir överpedagogiskt. Glimten i ögat finns alltid där! Detta är en suverän bok!......